Att vi kan vara så olika när vi består av samma skrot och korn. Vi är exakt likadan på ytan men insidan är något helt annat. Vilket i och för sig kanske är tur, i denna värld. Men endå. Så märkligt det kan vara. Vi lever alla ett liv, och det är nu.... finns det något rätt eller fel vad det livet ska innehålla? Trygghet, Spänning? Matriella ting, relationer? Självförverkligande?

Tänk om det hade funnits en manual. Då skulle alla frågetecken förmodligen rätas ut. Men då skulle livet också bli desamma, långt och jävligt rakt. Ett liv där man redan kan skymta sitt öde, sin horisont. Nej, jag föredrar nog mina frågetecken ändå, det ger mitt liv upp och nergångar. Jag vet inte vad som väntar runt hörnet..... kanske det första, min definitivt inte det andra.